Vincent är sjuk, som jag skrev om tidigare. Har givit honom mat som är till för katter med nedsatt njurfunktion men det verkar inte hjälpa. Han kräks inte och så men är håglös, vill bara sova och vägrar äta. Han är så tunn och mager. Han har inte ett värdigt liv nu och jag tror inte man kan göra så himla mycket för honom.
Det känns så jobbigt och svårt att behöva ringa och be om en tid för att låta honom somna in. Men det är det jag antagligen måste göra. Han svälter ju framför ögonen på mig och jag känner mig hemsk. Samtidigt känner jag mig hemsk som inte kan göra mitt älskade husdjur friskt igen. Det är svårt att se sin lilla vän lida och svårt att titta på honom och tänka att det är jag som bestämmer om han ska dö eller leva. Det känns inte rätt det heller. Att jag ska bestämma det.
Tror jag måste be Kristian hjälpa mig ringa dit imorgon för jag kommer börja grina i telefonen annars tror jag.
Det finns inte många katter som Vincent. Jag vet inte hur många han har charmat genom åren. Alla älskar honom. Man ska inte förmänskliga djur, det vet jag. Men det här är en speciell katt med så mycket personlighet… Känns extremt jobbigt för mig det här. Han har ändå varit med mig i 7 år. Och borde få vara med i åtminstone 7 år till… Han ska inte vara sjuk utan frisk och levande som på den här bilden. Fina, fina kitten…
Men nu är han ju tyvärr inte det…
